Till mamma

Jag tänkte bara göra en snabb uppdatering så ni vet vad jag håller på med.
Den grå klänningen är nästan färdig – det är bara snörhål, knappar och att fälla alla sömmar kvar. Anledningen att jag inte är färdig än är för att jag har haft lite andra grejer som har varit lite mer prioriterade.

En av grejerna har varit en beställning från mamma. Vi hade ju en överenskommelse som bestod i att om jag fick ha bandvävstolen här uppe hos mig så skulle jag väva några band till henne. Jag har fått silke till att göra ett bälte åt henne till hennes 1300-talsdräkt. Hon ville ha ett på bredden randigt brickvävt som det är beskrivet i “Dress Accessoaries” (Geoff Egan, Frances Pritchard), fast i vitt och grönt.
Enligt en annan överenskommelse mig och mamma emellan så skall bandet/bältet vara färdigt nu till bygghelgen så att jag kan lämna tillbaka “garnstickan”. Det här med vävterminlogi är inte riktigt min grej än, men det kommer med tiden.
Det är alltså det som numera tar upp mest tid. Så här ser ut just nu:

Sen har även spårvagnsvirkningen tagit fart när jag åker härifrån till Krokslätts torg och hem igen, det går ganska fort att virka nu. Den här är faktiskt också till mamma. Hon gav mig lite garn som jag har virkat en till disktrasa av. 

Jag har ju faktiskt en del kvar att göra innan lajvet, men nu efter bygghelgen så kommer jag inte ha mycket mer störande projekt utan kan satsa allt på att sy mina grejer till Domagna Fresca. 

Virka hit, virka dit

Som jag kanske har nämnt här så var tanken att jag bara skulle virka när jag inte kunde sy på grejer till Domagna Fresca. Alltså låtsas vi att jag virkade ihop den här disktrasan på spårvagnen… Eller?
Den är färdig i alla fall och väntar bara på att få kokas en gång innan jag börjar använda den. Man ser helt klart i vilken ände jag började virka.

Jag håller också på med att göra små sköldmärken till lajvet som trossen i vårt följe ska ha – så man ser vilka de tillhör. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra skuran (heter det så?), om jag ska brodera den (som den övre av skölderna) eller göra den av en bit tyg (den undre). Brodera är helt klart snyggast, men det går så himla mycket snabbare att sy. Det blir som det blir – jag tror inte att någon kommer klaga oavsett hur jag gör.

Mellanläge

Just nu är jag inne i en period av hyperaktivitet. Jag är så fruktansvärt peppad på Domagna Fresca att det inte är klokt. Projekten blir dessutom bara fler och fler och tiden blir mindre och mindre.

Min moy bog går framåt, jag sitter just nu och fäller alla sömmar och sen skall det sys i förstärkningar där snörhål och knappar ska vara. Efter det är det bara knapparna kvar, och eftersom det bara skall vara ett par stycken knappar i ärmarna så kommer det nog gå relativt fort.

Jag stötte faktiskt på en del krångel när jag sydde ihop moyen. Sånt där krångel som bara suger musten ur en. När jag hade sytt ihop allt på överkroppen så inser jag att den är för stor.
Jaha? Hur hände det här?
Jag hade ju gjort en toile som satt som en smäck så det borde ju inte hänt? Eller hur?
Beviset på att det faktiskt hänt satt ju förstås på mig, så det var bara att sätta igång och fundera ut hur jag skulle göra för att få det att passa. Sedan sprätta och efter det sy ihop det igen.
     Att sprätta handsömnad är och förblir något av det värsta som finns. Jag hade en liten dipp och vägrade röra klänningen ett par dagar, men sen ploppar det upp inlägg från Tove och då kommer såklart inspirationen igen. Som beställd. DU ÄR BRA TOVE (vad hade min inspiration gjort utan dig?)!

Nu är jag på slutspurten och funderar på att sätta igång med överklänningen så att jag inte drar på det när den här är färdig.

Av någon anledning har min mobil valt idag till att ta kassa bilder – de brukar annars vara helt okej. 

Jag har skaffat mig en ny textil hobby! Den här gången heter den virkning och det är första gången jag har upptäckt hur kul/intressant det är.
I syslöjden på högstadiet så var man tvungen att göra små provlappar med olika sorters virkning, men eftersom det verkligen var så himla tråkigt så överlät jag mina mormorsrutor till vänner och bekanta att virka åt mig. Lurigt, javisst, men det var verkligen inte min grej! 

     Det senaste året har jag följt lite bloggar som presenterat virkning som något beroendeframkallande och roligt så tanken har slagit mig att testa, men det var inte förrän Malin satt på spårvagnen jämte mig och virkade en disktrasa i lin som suget verkligen tog tag i mig. Hon visade mig hur man gjorde och ett bra ställe att köpa garn på och nu sitter jag alla stunder jag kan unna mig med virkningen. Himla kul.
Såhär långt har jag kommit i nuläget. 

Jag har lite dåligt samvete när jag virkar, för jag vet att jag borde ägna mig åt annat. Medeltideriet till exempel. Eller mitt hemliga projekt som skall vara färidigt till mars.
Dagen är bestämd att jobba på det projektet och lite moybog. Imorgon ska jag tvätta och sedan sy.
Maraton nu alltså.
Här är en smygbild på projektet.